Det kändes som att min blogg självdog, mitt senaste inlägg är över två år gammalt. Tiden går fort, dagarna och veckorna läggs fort ihop och hippsvipps har två år gått.
På den tiden har jag börjat nytt jobb, eller annan roll i samma organisation, mina föräldrar har lämnat oss och gått till andra sidan, min äldste son har tagit studenten och flyttat hemifrån och släkten har begåvats med två fina småtroll i Eskil och Aila.
Här är jag och sonen, kvällen i september då han flyttade.
Häromdagen så hittade jag några nedskriva rader i en skrivbok.
Det var ett samtal mellan mig och den äldre sonen, han var vid tillfället några år gammal och funderade lite runt sin egen existens och sin födelse.
- Mamma, vem är det som bestämmer när man ska födas och i vilken ordning folk ska födas?
-Jag vet faktiskt inte riktigt hur det funkar svarade jag.
-Men nu vet jag hur det är, utbrast sonen! Gud, hon bestämmer över poliserna och poliserna dom bestämmer över dom andra.
Så var det klart. Så nu vet du hur det är med den saken.
Kanske är det så här Gud ser ut. Hon bestämmer iaf över poliserna.
Kanske det är dessa poliser som bestämde vilket år och dag just du skulle födas?
Ibland hejdar sig tiden och ingenting blir sig någonsin likt igen.
En dag i augusti 1995 var jag och jobbade på förvaltningsbyggnaden i skogsbyn. Jag hade haft semester i några veckor men var något så otroligt trött. Knappt hann jag hem efter jobbet innan jag var tvungen att sova några timmar. Jag väntade på att förkylningen som jag trodde jag bar på skulle bryta ut men ingen förkylning kom.
Så den här fina sensommardagen hade jag varit på apoteket på lunchen för att köpa en salva jag behövde. Då passade jag på att köpa en graviditetstest.
Så här inne på toaletten på förvaltningsbyggnaden våning 2 fick jag veta att jag väntade mitt första barn.
Resten av arbetsdagen hade jag lite svårt att koncentrera mig utan satt mest och tittade på björkarna som susade fint i sommarvinden. Jag minns att jag tänkte att nästa gång björkarna får löv så har jag ett litet barn. Det kändes underbart och skrämmande på samma gång och lite chockad var jag allt.
Nu har björkarna hunnit slå ut ganska många gånger sedan dess och mitt första barn är snart vuxen. Kära nån vad tiden går fort.
För en tid sen hade jag förmånen att åka till residensstaden med mina söner och en av deras kompisar. Shopping stod på programmet och det mesta föll väl ut.
Sonen hade blandat musik på en tumme som vi lyssnade på i bilen. Lite mammalåtar och lite tonårslåtar. När mammalåtarna kom så satte de in sina musikproppar i öronen, iaf om det blev för många i rad.
Här är iaf en tonårslåt som jag fick smak på. Undrar om tonåringarna fick smak på någon mammalåt?
Idag vill jag delge mig av denna text från en av våra kvällsblaskor.
Kanske har du aldrig varit fattig. Du kanske aldrig har ringt telefonbanken två gånger per dag för att kolla om det eventuellt har kommit in några oväntade pengar, eller om försäkringskassan äntligen betalt ut din ersättning. Du kanske aldrig känt en strimma av lycka då du kunnat köpa någon begagnad leksak eller klädesplagg till ditt barn, eller känt dig glad över att du vågade ta beslutet av att köpa en bit ost att ha som pålägg? En utlandssemester känns som den absoluta utopin och du övertalar ditt barn att den lokala poolen är riktig bra semester? Jag har varit där. Naturligtvis är det inte riktig fattigdom, utan bara att ha det sämre ställt. Idag kan jag köpa skinka på en måndag och det nödtorft jag och familjen behöver. Men man vet aldrig när det vänder.
Här är länken till kvällsblaskan: http://www.aftonbladet.se/debatt/article17961182.ab
Surströmmingspremiären är sedan ganska länge passerad och jag har nog inmundigat denna läckerhet fyra gånger i höst, det är bara så gott.
Dock är det ju inte alla som gillar surströmming, och för den helt oinvigde så kan jag förstå att det luktar och smakar konstigt. Jag minns mamma och pappas surströmmingsskivor i radhuslängan, där grannarna samlades för att äta. Vi barn fick varmkorv och sockerdricka, en delikatess på den tiden :)
Ibland händer det oväntade saker som idag. Min son lyssnade på klassisk musik helt självmant och min bror dyker upp på Youtube. Hade iofs varit än mer osannolikt att son och bror spelat klassisk musik tillsammans på Youtube, men det det slår ändå högt!
Här får ni se min bror och hans fru :)
Har du någon gång känt att du liksom färdas i tiden, att du sugs in i en tidsspiral och allting plötsligt är både då och nu samtidigt?
Jag har inte gjort det förut, men upplevt det ett par gånger det senaste året.
Det är ingen typ "utanför kroppen upplevelse" men är en upplevlse ändå.
Ni vet, ena dagen var jag 15 år, gick på Östra skolan, mitt största intresse var att hänga med kompisarna och lyssna på musik, bra musik, och mina föräldrars musiksmak var urkass. Nästa dag har jag två tonårssöner som går på Östra skolan, deras största intresse är att hänga med kompisar på nätet och lyssna på musik, bra musik i deras öron. Min musiksmak är urkass tycker dom.
Minnet av tiden är som en lång och ganska rak tunnel där det går förhållandevis fort och enkelt att förflytta sig, allt är nära och långt bort samtidig.
För ett tag sen färdades jag och äldsta sonen i bilen och hur högtalarna strömmade Magnus Uggla, Varning på stan. Sonen flinade så där överseende och satte in sina egna musikproppar i öronen. Va?? Hör du inte hur bra den är, hur medryckande den är? Nähä.
Min kropp minns känslan när jag i tonåren diggade just den låten och jag känner mig fortfarande som en tonåring med jeansjacka med en minikam i ena framfickan. Världen var redo att ta emot mig och det fanns ingenting jag inte kunde göra... Ni kanske minns den känslan?
Om bara ett litet tag i tidens tunnel kommer sonen själv att sitta där med tonårsbarn och som inte fattar vad han menar. Och då kommer jag att fortsätta att centrifugeras i tidens tunnel och det kommer att snurra ännu mer.
Det är sällsynt att man får ett privat brev nu för tiden. Jag menar nu inte räkningar och erbjudanden från postorderföretag med budskapet; Kära Maria, du är en av våra bästa kunder och därför erbjuder vi dig nu.... Vad då bästa? Är jag deras bästa kund så har dom inte många kunder, det kan jag säga. Nej jag menar ett handskrivet privat brev från någon man känner. Vad som är ännu mer sällsynt är att få flaskpost (händer ungefär lika ofta som privata brev). Nu skickar jag ju inte heller privata brev eller flaskpost så där jätte jätte ofta.
Men sonen skickade en flaskpost när vi var i stugan för två år sen. Förra sommaren var den en liten flicka i byn som hittade flaskposten och hon skickade den vidare. Och för någon månad sen var det dags igen, flaskposten blev uppfiskad av en bekants son. Det visade sig att flaskposten varit upp på land ytterligare en gång av två arbetare i Akkats.
Så nästa gång du passerar Vaikijaur, spana mot stranden, kanske du fått post?
Eller inte direkt årets nykomling, den lilla tösabiten kom till världen i oktober. Men hon är en uppkomling, nått att räkna med, det lovar jag! Jag har haft besök av världens finaste Signe idag, min brors barnbarn!
Jag och Signe
Ja hennes föräldrar och morfar hälsade också på, dom är verkligen också nått att räkna med, men bäst är ändå Signe :)
I november var sonen och hans far och såg In Flames i Stockholm, om detta kan ni läsa här.
När dom kom hem hann de knappt sko av sig i hallen innan dom hade beställt nya In Fläjmsbiljetter, denna gången i grannstaden Piteå 22 april.
Så igår var den stora dagen, och dom tänkte väl typ, vad kan en liten "byaspelning" mäta sig från Hovet? De gjorde en missbedömning, allt var perfekt och bättre än i Hufvudstaden.
Någon gång vid hälften av konserten ville bandet låna sonens telefon och fota med och en stund senare säger dom till han: "du är min bästa kompis, kom upp på scenen"!
Här kan ni se det sonen filmade från scenen, ljudet är inte det bästa men man duger som ändå :)
Det här har pappan filmat från publiken:
På väg ner från scenen av någon i crewet, så säger sonen att det här är den lyckligaste dagen i mitt liv. Mannen säger då, ja men det blir ännu bättre när du hittat en fru och fått barn? Tveksamt, blev svaret.
Nå om detta kan jag säga att jag vet svaret, jag har ju fött min son och mot det kan inga konserter i hela universum mäta sig. Men om detta får sonen bli varse så småningom, hoppas jag.
Som så många andra barn lekte jag med Lego när jag var liten. Ganska ofta kom det till heders och så småningom ärvdes det av mina syskonbarn.
Mina egna barn hade naturligtvis även dom Lego, och var de leksaker som sist städades ut ur barnrummet. Idag är deras lego i förvaring i förrådet och det är en ganska ansenlig samling ska jag säga. Men jag tänker att nästa generation kan ha nytta av det.
Känner ni att ni får leksug när ni ser bilderna? Det får jag iaf!
Lego kom 1949 och kommer från grannlandet Danmark.
Att kronprinsessan Victoria och prins Daniel idag har fått en liten dotter har knappast ingen missat. Grattis till er!
Jag undrar hur dom har det ute på Haga slott ikväll? Jag minns själv hur det var efter min första förlossning. Hur upprymd och glad man var, hur man var både trött och pigg på samma gång. Jag minns hur man kämpade att amma och barnet skrek, hur hormonerna rusade och ögonen tårades av lycka och den svindlande tanken på att det fina lilla barnet var mitt, gjorde att universum både var nära och långt borta på samma gång.
Jag såg i aftonblaskan på nätet att de övriga i kungafamiljen mötte upp på Haga, naturligtvis för att få se deras nya familjemedlem, den lilla sessan. När jag och sambon kom hem från BB (inte Big Brother, det var inte uppfunnet då) så mötte mormor och morfar upp. Eller rättare sagt så var dom hemma hos oss och hade lagat mat. Hur gott det smakade med mammas mat då kan jag inte med ord beskriva, jag hade nämligen legat på sjukhuset ett par veckor före förlossningen. Det var iaf karrékotletter, stuvade morötter, potatis och gräddsås. Det är kärlek det! Undrar om Silvia hade lagat mat? Nå hur det än var hemma hos dom så tror jag ändå att dom åt med silversked i mun. Här kan du läsa mera om vad vad jag tycker om monarkin.
När jag var liten var det då och då Karl-Alfred på tv, bara ett kort avsnitt lite nån gång å och då. Man störtade till tv:n så fort det var tecknat på tv, det var liksom lite exklusivt. Inte är det som idag när det finns barnprogram i princip dygnet runt.
Jag har en svart och röd dagbok som jag brukar skriva i. Inte en sån där man börjar Kära dagbok utan mer en annan sort där jag skriver sånt som har hänt. Jag skriver långt ifrån varje dag, ibland inte ens varje månad. Här är ett axplock: 900830: Nu är det höst, både trist och skönt. Varmt ute, + 15 grader. A och Å har flyttat till Luleå, trist. N är förkyld, pappa i Stockholm. 921028: Idag fyller jag 25 år. (Bra att veta eller hur?) 950411: Varit på begravning i Malå, tråkigt.
Och för exakt 15 år sedan skrev jag: 960424: Var och spanade efter fåglar igår i Notviken, där fanns svanar, tofsvipor, sädesärlor och 5 rådjur. Nu i em. far jag med bussen till Gällivare och nu har jag inte tänkt komma hem utan "Axel".
Dagen därpå föddes vår pojke Felix. Jag hade legat inne en månad på lassa och bara varit hemma på permissioner. Som jag längtat efter att han skulle komma! Att bli mamma är det mest omvälvande jag varit med om i mitt liv, jag blev helt fångad av stormvinden! Felix hade arbetsnamnet Axel efter Axel Foley i Snuten i Hollywood. Men när han liks kom till oss var det flera andra föräldrar i byn som namngett sina söner till Axel, så då tog vi Felix som betyder den lycklige. Och det har vi aldrig ångrat.
Så imorgon har jag en byxmyndig son, oj hur fort tiden har gått!
Och du, om du inte har en bok att skriva i, tänk då på att bästa sättet är att skaffa en! Du kommer inte att ångra dig!
Ni som finns på facebook vet att jag med jämna mellanrum tjatar om den här låten av Björn Afzelius, och jag kan inte liksom låta bli att även ta upp den här på bloggen.
Jag kan bara inte förneka att jag verkligen supergillar den här låten, både melodin men framförallt texten.
Att vara förälder vet de flesta av oss som är i den situationen att det inte alltid är så lätt, ibland undrar man hur man vågade ta på sig uppdraget?
Om man som jag jobbar med barn och ungdomar med skilda bakgrunder och förutsättningar så får texten ett än större djup.
Eller vad tycker du?
När jag tänker tillbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt
Ja, de gånger de skrämde eller slog mig
Är de minnen som hårdast sitter fast
För som barn tar man kärleken för given;
Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut I livet
Är man bara ett tillgivet djur
Ändå står snart de vuxna där och pekar
Ut den riktning de tycker man skall ta
Alla drömmar de själva har förvägrats
Vill de förverkliga genom sina barn
Är man lydig belönas man och hyllas
Revolterar man mister man allt
Ingen älskar ett barn som inte lyckas
Ingen älskar ett barn som är starkt
Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms I en ny individ?
Och vem kan säg' till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säg' vad nån annan vill bli?
Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor I ett drivhus
Låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt
Jag var på bio igår och såg Hur många lingon finns det i världen? Efteråt hade jag inte fått veta hur många lingon det finns i världen, men det spelar ju ingen roll. Jag är glad över att det kommer nya lingon varje höst som jag kan plocka och göra sylt av. Egentligen lärde jag mig inte så mycket nytt, jag vet ju sen tidigare att människor med olika former av funktionsnedsättningar är precis som alla. Vi är ju alla som lingon i skogen. Skillnaden är väl att människor med funktionsnedsättningar ev. behöver anpassning i sin miljö och mera stöd av andra. Men det var en bra film och jag var glad att det var många ungdomar i lokalen!
Här kommer några fina ord om hur det kan vara att leva med ett barn med funktionsnedsättning eller funktionshinder som det även kallas.
Att leva med barn med funktionshinder
Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder - att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå, att föreställa sig hur det skulle kännas. Det är så här...
När du......... väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa- till Italien.Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig.Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet.
Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland." "Holland?!?" säger du."Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien." Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.
Det väsentliga här är följande:De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar.Det är bara en annorlunda plats.Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker.Och du måste lära dig ett helt nytt språk.Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.
Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien. Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring...och upptäcker att Holland har väderkvarnar...och Holland har tulpaner.Holland har till och med verk av Rembrandt.
Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien...och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där.Och i resten av ditt liv kommer du att säga"Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat".Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna... därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga... med Holland.
För rätt så många år sedan så skulle jag och sönerna hälsa på en kompis utanför byn med bilen.
När man kör ut från byn kommer man direkt till en nedförsbacke och nu såg jag att vi höll på att bli omkörda... av Morfar!! Morfar gasade på och körde om och barnen vrålade och skrek i baksätet; morfar kör om!! Neeejjj!
Vi fortsatte efter vägen och kom till en raksträcka och här gasar jag på och ska köra om Morfar. Barnen var vilda av glädje och vrålade och tjoade och så skriker den äldre sonen: Mamma, tappa inte järnet!!
Efter någon km stannade vi och pratade med Morfar och Mormor och barnen var uppspelta och glada över att vi lyckades ta hämnd på den buskörandes äldre generationen.
Den äldre sonen har bakat Bregottkakor. Roligt och bra att han vill och kan tycker jag! När kakorna åkt in i ugnen så säger jag: Du kanske skulle kunna tömma diskmaskinen?
- Ser jag ut som en kvinna? svarar han (retfullt och med glimten i ögat).
Hans mamma har nu bestämt att han ska tömma diskmaskinen hela veckan som kommer!
En sak är säker, han vet hur han ska få igång sin mamma på alla cylindrar.
