måndag 17 februari 2014

Att få besked

Ibland hejdar sig tiden och ingenting blir sig någonsin likt igen.
En dag i augusti 1995 var jag och jobbade på förvaltningsbyggnaden i skogsbyn. Jag hade haft semester i några veckor men var något så otroligt trött. Knappt hann jag hem efter jobbet innan jag var tvungen att sova några timmar. Jag väntade på att förkylningen som jag trodde jag bar på skulle bryta ut men ingen förkylning kom.
Så den här fina sensommardagen hade jag varit på apoteket på lunchen för att köpa en salva jag behövde. Då passade jag på att köpa en graviditetstest.
Så här inne på toaletten på förvaltningsbyggnaden våning 2 fick jag veta att jag väntade mitt första barn.
Resten av arbetsdagen hade jag lite svårt att koncentrera mig utan satt mest och tittade på björkarna som susade fint i sommarvinden. Jag minns att jag tänkte att nästa gång björkarna får löv så har jag ett litet barn. Det kändes underbart och skrämmande på samma gång och lite chockad var jag allt.
Nu har björkarna hunnit slå ut ganska många gånger sedan dess och mitt första barn är snart vuxen. Kära nån vad tiden går fort.

lördag 15 februari 2014

Vad ångrar du?

Man brukar säga att det är värre att ångra det man inte gjorde än att ångra det man gjorde. Jag kan bara hålla med.
För ca 20 år sedan hade en av de lokala hotellen i byn auktion och ropade ut travar med tallrikar, Vinranka från Gefle. VARFÖR ropade jag inte in en hög? De gick för nästan inga pengar alls. Dumma mig.
Däremot ropade jag in ett linneskåp som jag hade i några år och det var väl bra. Men varför köpte jag inte några tallrikar? Nu vill jag ha dom!

Vad ångrar du?

måndag 3 februari 2014

Marknadsminnen

Nu är vi inne i marknadsveckan här i skogsbyn, Jokkmokks 409:e marknad står för dörren.
Det för naturligtvis med sig massor med minnen, när man varit på varenda en sen man föddes.
För två år sen var jag och Kompis och såg Raj-Raj band på Bio Norden. Det var ganska kallt när vi gick hemifrån och när vi på kvällskvisten gick hem igen visade termometern på -37 grader. Vi hann även med en cider i ölkåtan i parken, behöver jag säga att den var naturligt kall? Det var lite svalt men inombords var vi glada och varma över den glädjefyllda konserten.
Kan hända att jag lagt upp den här videon tidigare men det spelar väl ingen roll :)


söndag 2 februari 2014

Sagan om ett underligt folk.

Tycker du ibland, precis som jag, att det i andra länder finns underliga seder och bruk? 
Ibland behöver man se saker från ett annat håll, det gjorde i alla fall jag sen jag läst den här texten. 


Sagan om ett underligt folk.

Det var en gång en ung man från en liten by i Nigeria som under ett år besökte ett land på norra halvklotet

"Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare, började han sin berättelse vid återkomsten till sin hemby. Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar, de förtärde ägg av olika konsistens, de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var någon slags ond guddom de försökte skrämma bort.

Senare på året när solen, som alla också dyrkade, stod högt på himlen klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger. Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud. När kvällarna blev mörkare flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur de nu hyllade var små dyra skaldjur, som de åt tillsammans med de starka drycker som detta folk älskar.

Det hemskaste hände mig när nätterna var som allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår och talade om katter. I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt och när de på första dagens afton hade ätit - DÅ kom deras gud.

Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamla medicinman - med mask framför ansiktet och med underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna som då blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sa att han brukade komma till dem en gång om året. Det är ett mycket underligt och exotiskt folk."

(Frihet, jämlikhet, främlingskap. Järtelius, A)