Fjärde advent! Stämning och matlagning på schemat!
Mina favorittomtar, Långskranketomtarna! Dom lekte jag med som barn och nu bor dom hemma hos mig. Mamma har köpt dom någon gång på 50-talet. Här flankeras dom av ICAnders tomten!
Den här gjorde jag i 6-årsåldern. Jag ler varje gång jag ser dess sura min!
Två av husets änglar!
Här är Nisse som jag fick av mamma och pappa -86. I mitten en gammal sprucken soppterrin med hyacinter och längst bort Lisa Larssons Adventsbarn. Duken med "Staffan var en stalledräng" är ett kärt barndomsminne!
Julbord!
Dom här tre små söta tomtarna adopterade jag på Kupan för 10 kr.
Idag när jag var ute fick jag en sån där flashback från barndomen. Snö precis överallt, dämpade ljud, en hund som skäller långt borta. Rök från ett vedeldat hus, lågtryck och röken orkar nästan inte stiga uppåt. Som värsta julkortet känns det!
Så minns jag att det var och så är det även nu. Skönt va, att en del saker består.
Så här i ledighetstider är det extremt lätt att vända på dygnet. Man dras liksom hjälplös med i syndafloden av långa sovmornar och det känns som att bästa alternativet bara är att följa med strömmen, och att om någon vecka är allt som vanligt igen.
Annat var det när barnen var små, vi turades om att ha morgonjour, "jag tar sovmorgon idag, din tur imorgon".
Jag har alltid varit morgonstrött och minns från min gröna ungdom och början av mitt arbetsliv hur trött jag var och hur lätt jag hade att försova mig. De äldre kvinnorna på arbetsplatsen var morgonspigga och hann med att typ städa och baka innan arbetet startade kl 7. Iallafall lät det då så och dessutom var de flesta av dom på jobbet minst 30 minuter före dom började (då sov jag ännu). Dom förmanade, grälade och uppmuntrade mig att komma i tid och sa att "du ska se att det blir bättre när du blir lite äldre, då är du inte lika trött på mornarna". En morgon var det en av dom som viskade till mig; "du, det blir aldrig bättre, men man blir bättre på att kliva upp." Och idag vet jag hur rätt hon hade.
Här är en bild från det att barnen var små. Bara Gustav och fotografen var vakna. Härlig bild tycker jag!
Idag kom jag ihåg den här visan som jag och kompisarna brukade sjunga när jag var liten. Minns du den?
Jag minns en gång när vi några tjejer drog runt i kvarteret och lussade. När sångerna ur luciarepertoeren var slut tog vi till några schillingtryck, bla den här.
Jag minns särskilt ett äldre par som blev mycket glada och rörda åt vårt besök, vad resten tyckte vet jag inte.....
I en sal på lasarettet
där de vita sängar står
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår.
Allas hjärtan vann den lilla
där hon låg så mild och god.
Bar sin smärta utan klagan
med ett barnsligt tålamod.
Så en dag hon frågar läkarn,
som vid hennes sida stod:
Får jag komma hem till påsken
till min egen lilla mor?
Läkarn svarar då den lilla:
Nej mitt barn, det får du ej,
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor.
Pingsten kom med gröna björkar
blomsterklädd står mark och äng,
men den lilla sjuka flickan
låg där ständigt i sin säng.
Så på nytt hon frågar läkarn
som vid hennes sida står:
Får jag komma hem till hösten
till min egen lilla mor?
Läkarn svarar ej den lilla,
men strök sakta hennes hår,
och med tårar i sitt öga
vänder han sig om och går.
Nu hon slumrar uti mullen
slumrar sött i snövit skrud.
Från sin tåligt burna längtan
har hon farit upp till Gud.
Som jag tidigare bloggat om så gillar jag att gå på loppisar och auktioner. Då och då kommer jag hem med "bra att ha saker", saker jag tycker är fina eller söta, och jag blir hur nöjd som helst.
En gång på en auktion så fanns det en tomte med kruka i en kartong med en massa andra saker. Och jag kände mycket starkt att den där tomten MÅSTE bli min, det liksom brann i mig. Jag fick kartongen och tomten för några tior och när jag kom hem och kollade med mamma så var det så att min mormor hade haft en likadan tomte. Någonstans inom mig hade jag känt igen den och bara visste att jag ville ha den. "Gamla Konsum i Åsarna" skriver på sin blogg om sitt fina loppisfynd!
Nu för tiden passerar trettonhelgen ganska obemärkt förbi, iallafall i min familj.
När jag var liten hände (som jag minns det) tre saker denna helg.
Mamma lagade kalkon eller skogsfågel som var himmelsk och den andra dagen var vi bortbjudna till mammas kusin.
Tredje saken som hände var att det var Nils Poppe på tv från Fredriksdahlteatern, och det såg vi alltid. Man tyckte rent av att det var bra underhållning, nu för tiden hoppar jag över sändningen från Fredriksdahlteatern. Men så var det ju på den tiden att man fick nöja sig med de två tv-kanaler som fanns, annars fick man hitta på något annat.
Middagsbjudningen hos mammas kusin blev ända in på småtimmarna och jag fick sova på en säng tills det var dags att gå hem. Jag minns att jag satt på sparken vid hemgåendet, smågrinandes av trötthet och kyla. Men tro nu inte att det var synd om mig, sträckan hem var kanske 100 meter.
Mammas kalkon smakade heaven och när jag någon gång passerat 20 års-strecket så skulle jag själv tillaga denna läckerhet. Jag höll på en hel dag, det skulle späckas och brynas och det var en halv vetenskap att skära upp kalkonen så att det såg fint ut på uppläggningsfatet. Och så smakade det blä och har aldrig sedan tillagats av mig. Så om det var jag som misslyckades eller om minnet spelat mig ett spratt vet jag inte.
Det här är för mig en låt som är starkt förknippad med jullovsledighet i tonåren. Jag hade nämligen jobbat hårt med att spela in musik från radion på kassettband och bla denna låt kom med. Nu ler du säkert lite där framför dataskärmen och kommer ihåg, ja det gjorde ju jag med!
Är man född på 60-talet så vet man vad det innebar. Man satt där lyssnandes på radion med bandet klart i bandspelaren med play, rec och paus knapparna intryckta. Så spelade dom en låt i radion och man tryckte upp pausknappen och låten spelades in på bandet. När låten tog slut tryckte man ner paus igen. Tyckte man att låten var dålig så spolade man tillbaka där man sist startade för att vara beredd inför nästa låt under tiden dom pratade i radioprogrammet. Visste man inte om man gillade låten sparade man den och bäst var det ju när det var nått man tyckte om. Och så var det ju, om man tyckte om en låt så tyckte man om den mycket och spelade den typ 20 ggr/dag.
Många kvällar ägnade man sig åt detta nöje och sen spelade man banden hur många gånger som helst. Jag minns en gång när äääntligen min favvolåt, Memories med Barbra Streisand kom i radion och jag hann trycka igång inspelningen. så hörs ett skrapande i radion, ÅÅÅÅ NEJ mamma körde elvispen nere i köket! Jag ropade i trapphuset, elvispen stängdes av och jag fick min låt inspelad.
Julloven under skoltiden var härliga. Hemma med familjen på julafton sen kunde resten av lovet vikas till ens större familj, kompisarna. Vi drog runt till varandra, körde skoter, lyssnade på musik, spelade kort och hade en och annan fest ibland. Härliga minnen!
Vaddå? Jo, grannar och bekanta plockar bort julsakerna! Och då tänker jag, måste jag också städa ut julen? Är det nått fel på mig som vill ha kvar allt iallafall över trettonhelgen? Många många gånger har jag plockat bort allt den 14 januari, alltså tjugonda knut, det är ju då julen dansas ut! Granen har ju bara stått inne i två veckor!
Konstaterar än en gång; Jag har alltid rätt och skulle jag ha fel någon gång så har jag ändå rätt!
Så där i uppväxten sov jag ofta över hos min kompis Small Zero, jag kan säga att jag tänker på hennes hem som mitt andra barndomshem. Många glada och roliga stunder har jag haft där! Ibland blev vi ovänner men det löste sig alltid på något sätt.
I alla fall så minns jag en gång när jag skulle sova över hos henne. Av någon anledning som jag inte kommer ihåg så skulle vi båda sova på varsin madrass bredvid hennes föräldrars dubbelsäng. Kanske var vi mörkrädda eller nå för huset hade ingen brist på sovrum. Hur som helst hade vi fått denna sketch "i huvudet" och låg och och imiterade Per Oscarsson och fnittrade som bara tjejer i 11-12 års åldern kan. Vi fick några tillsägelser att vara tysta, tror ni det hjälpte? Vi fnittrade bara mer naturligtvis. Till slut brast även Small Zeros mamma ut i skratt och så småningom knoppade vi nog in.
Heder till skådespelaren Per Oscarsson som så tragiskt avlidit.
