I minnets ljusa skafferi

Minnet är som ett skafferi. Mitt i det hela hittar man något som man totalt glömt bort. Minnena längst fram på mittenhyllan används ganska ofta, ibland dagligen. Men där bakom, på tredje hyllan i skumrasket finns det bortglömda minnen att hitta. Det är inte någon större idé att söka dom, dom måste på något vis maka sig fram själv så att vi ser dom. En del minnen passar på hyllan man sällan eller aldrig använder, saker som ligger i glömska och som man inte vill ska komma fram. Tack och lov så skyddar vår hjärna oss från sådana minnen som vore för jobbiga att komma ihåg, sk. förträngning.
Vårt luktsinne är det sinne som lättast lockar fram våra minnen. Nu ska jag berätta om ett sånt minne som kom till mig en gång när jag kände lukten av en tändsticka när jag skulle tända ljus. Minnet hade legat en sisådär 30 år på nedersta hyllan och bara väntat på att få komma fram.
Jag var en 7 - 8 år och gick på lågstadiet och hade världens snällaste fröken som var som en mamma för mig och mina kompisar. Till advent hade vi fått göra varsin ljusstake i lera som vi fått måla. Varje fredag i advent fick vi ta fram ljusstaken med tillhörande ljus och fröken gick runt i klassrummet och tände alla dryga 20 ljusen med tändstickor. Sen läste fröken en saga eller möjligen från barnens bibel och jag kan säga att stämningen var andäktig i klassrummet. Som vi myste. Som jag minns det så var hela advent en enda festival i pyssel och knåp på skolan med långdans som avslutning genom hela Västra dagen före jullovet. Jag hoppas att det finns möjlighet för barnen idag att få känns samma känsla. Det kostar inte mycket, men det gäller att fånga ögonblicket.
Nu är fröken borta sen ett par år och tyvärr hann jag inte riktigt med hennes begravning av olika anledningar. Men nu i advent ska jag gå till hennes grav och tända ett ljus. Och jag ska använda tändstickor.