Long time no seeing

Det kändes som att min blogg självdog, mitt senaste inlägg är över två år gammalt. Tiden går fort, dagarna och veckorna läggs fort ihop och hippsvipps har två år gått.
På den tiden har jag börjat nytt jobb, eller annan roll i samma organisation, mina föräldrar har lämnat oss och gått till andra sidan, min äldste son har tagit studenten och flyttat hemifrån och släkten har begåvats med två fina småtroll i Eskil och Aila.
Här är jag och sonen, kvällen i september då han flyttade.

(Mega) Lyckan personifierad Del 2

I november var sonen och hans far och såg In Flames i Stockholm, om detta kan ni läsa här.
När dom kom hem hann de knappt sko av sig i hallen innan dom hade beställt nya In Fläjmsbiljetter, denna gången i grannstaden Piteå 22 april.
Så igår var den stora dagen, och dom tänkte väl typ, vad kan en liten "byaspelning" mäta sig från Hovet? De gjorde en missbedömning, allt var perfekt och bättre än i Hufvudstaden.
Någon gång vid hälften av konserten ville bandet låna sonens telefon och fota med och en stund senare säger dom till han: "du är min bästa kompis, kom upp på scenen"!
Här kan ni se det sonen filmade från scenen, ljudet är inte det bästa men man duger som ändå :)




Det här har pappan filmat från publiken: På väg ner från scenen av någon i crewet, så säger sonen att det här är den lyckligaste dagen i mitt liv. Mannen säger då, ja men det blir ännu bättre när du hittat en fru och fått barn? Tveksamt, blev svaret.
Nå om detta kan jag säga att jag vet svaret, jag har ju fött min son och mot det kan inga konserter i hela universum mäta sig. Men om detta får sonen bli varse så småningom, hoppas jag.

Strippar!

Innan datorns intåg i vårt hem så köpte vi oftast kvällsblaskan varje dag. Nu för tiden läser vi nyheterna på datorn, oftast känns det som om det räcker. Det jag kan sakna från papperstidningen är serierna, en helsida med strippar och min favvo var Kalle & Hobbe. Mycket roligt och tänkvärt! Några har jag klippt ut och i den här kan nog alla mammor känna igen sig i :)

Plump i protokollet

Jag hängde upp årets familjekalender för några dagar sen, ni vet en sån där varje familjemedlem har en kolumn, väldigt bra tycker jag.
Naturligtvis hade jag noga noterat alla födelsedagar och andra dagar att komma ihåg. Så stod äldste sonen och tittade i den och ser att jag har skrivit hans födelsedag på fel datum. Och i lillebrors kolumn.
-Vet du inte när dina barn fyller år?? Du kanske har för många barn för att skilja dom åt? Du skulle ju bara kunna kalla oss för varsin siffra eller beteckning så blir det lättare?

Undrar om R2 och D2 konstruktör gjorde en notering i familjekalendern?

Lyckan personifierad

I helgen har min äldsta son varit till huvudstaden tillsammans med sin pappa för att gå på sin första konsert. De har sett In flames, och då jag och yngre sonen fattar noll och ingenting av den musiken, så valde vi en annan weekend med bio, shopping och trevligt umgänge i residensstaden.
På lördag förmiddag kom i alla fall en rapport från resenärerna, konserten hade varit kanonbra och alla var nöjda med råge. Vid konsertens slut hade gitarristen (eller var det sångaren?) kastat ut plektrum till publiken. Ett av dem ramlade ner framför kravallstaketet längst fram och sonen gjorde ett svanhopp över och fångade det. Att sen vakterna tog han i kragen och ledde ut honom var ju en annan sak :) Nedan kan ni se hans ystra glädje, över att fångat sitt byte och över konserten.
Jag som är hans mamma får en glädjetår i ögat när jag ser det och hjärtat svämmar över. Men det är kanske sånt bara mammor fattar?

HÄR kan du se ett klipp från konserten, sonen syns 2.37 in i videon i röd tröja. Ljudet är dåligt men man ser ju mitt barn :)

Dagens palt

Jag och sonen kollade Sveriges mästarkock på tv ikväll. Så säger han: Mamma jag lovar att du skulle vinna om du var med och kokade palt :)
Ja kanske, om det var just palt det var frågan om och sönerna var i juryn!

Jag är lite smårädd för juryn, känns inte som om det finns så mycket utrymme för småfel som vanligt folk gör?

 

 

Stackars barn!

Idag drog jag mig till minnes en sak som hände när yngsta sonen gick på dagis (ja jag vet att det heter förskola men det låter så anatomiskt). Det var i december månad och nu skulle det minsann bli julfest med julmat och tomten skulle komma! Föräldrarna skulle ta med ett paket till barnet som tomten sen skulle dela ut. I god tid hade Mamma Mia inhandlat ett gulligt lejon som röt wrauoo när man tryckte på den på magen, slagit i det i papper och förvarade det i en garderob i väntan på transport till dagis. Så kom Dagen, in med barn, väskor och sånt som man på den tiden forslade mellan hemmet och dagis varje dag samt det medsmugglade Paketet.
Dagen gick och jag skulle hämta sockergrynet på eftermiddagen. När jag kommer in i kapprummet tänker jag först inte på något speciellt men sen så..... VAD ÄR DET SOM STÅR PÅ SONENS HYLLA? LJUSSTAKARNA SOM SVÄRMOR SKA FÅ I JULKLAPP???? Hjärnan arbetade... pling! Jag hade tagit med FEL PAKET! STACKARS BARN!!!
Jag berättade fadäsen för personalen som fick sig ett gott skratt. "Ja vi tyckte att det var en annorlunda julklapp, dom andra barnen fick brandbilar, ritblock och sånt och din pojk ett par ljusstakar". Nå sonen såg inte ut att ha tagit någon större skada, han gick omkring och gjorde läten i ljusstakarna och såg allmänt nöjd ut. Jag kan ju säga att personalen hade roligt åt den virriga och stressade mamman och dom retades med mig då och då, jag själv tyckte även jag att det var roligt när jag kommit över chocken och det dåliga samvetet.
Hur gick det med svärmor då? Nej hon fick inte ett lejon som lät wrauoo utan någonting helt annat. Men året därpå hittade jag nästan likadana ljusstakar som hon fick och jag märkte hennes paket NOGA.
Sonen är fortfarande nöjd med sina ljusstakar som pryder vårt bord varje jul allt sedan dess.