Att färdas i tiden

Har du någon gång känt att du liksom färdas i tiden, att du sugs in i en tidsspiral och allting plötsligt är både då och nu samtidigt?
Jag har inte gjort det förut, men upplevt det ett par gånger det senaste året.
Det är ingen typ "utanför kroppen upplevelse" men är en upplevlse ändå. Ni vet, ena dagen var jag 15 år, gick på Östra skolan, mitt största intresse var att hänga med kompisarna och lyssna på musik, bra musik, och mina föräldrars musiksmak var urkass. Nästa dag har jag två tonårssöner som går på Östra skolan, deras största intresse är att hänga med kompisar på nätet och lyssna på musik, bra musik i deras öron. Min musiksmak är urkass tycker dom.

Minnet av tiden är som en lång och ganska rak tunnel där det går förhållandevis fort och enkelt att förflytta sig, allt är nära och långt bort samtidig.
För ett tag sen färdades jag och äldsta sonen i bilen och hur högtalarna strömmade Magnus Uggla, Varning på stan. Sonen flinade så där överseende och satte in sina egna musikproppar i öronen. Va?? Hör du inte hur bra den är, hur medryckande den är? Nähä.
Min kropp minns känslan när jag i tonåren diggade just den låten och jag känner mig fortfarande som en tonåring med jeansjacka med en minikam i ena framfickan. Världen var redo att ta emot mig och det fanns ingenting jag inte kunde göra... Ni kanske minns den känslan?
Om bara ett litet tag i tidens tunnel kommer sonen själv att sitta där med tonårsbarn och som inte fattar vad han menar. Och då kommer jag att fortsätta att centrifugeras i tidens tunnel och det kommer att snurra ännu mer.