Att få besked

Ibland hejdar sig tiden och ingenting blir sig någonsin likt igen.
En dag i augusti 1995 var jag och jobbade på förvaltningsbyggnaden i skogsbyn. Jag hade haft semester i några veckor men var något så otroligt trött. Knappt hann jag hem efter jobbet innan jag var tvungen att sova några timmar. Jag väntade på att förkylningen som jag trodde jag bar på skulle bryta ut men ingen förkylning kom.
Så den här fina sensommardagen hade jag varit på apoteket på lunchen för att köpa en salva jag behövde. Då passade jag på att köpa en graviditetstest.
Så här inne på toaletten på förvaltningsbyggnaden våning 2 fick jag veta att jag väntade mitt första barn.
Resten av arbetsdagen hade jag lite svårt att koncentrera mig utan satt mest och tittade på björkarna som susade fint i sommarvinden. Jag minns att jag tänkte att nästa gång björkarna får löv så har jag ett litet barn. Det kändes underbart och skrämmande på samma gång och lite chockad var jag allt.
Nu har björkarna hunnit slå ut ganska många gånger sedan dess och mitt första barn är snart vuxen. Kära nån vad tiden går fort.