Så där i uppväxten sov jag ofta över hos min kompis Small Zero, jag kan säga att jag tänker på hennes hem som mitt andra barndomshem. Många glada och roliga stunder har jag haft där! Ibland blev vi ovänner men det löste sig alltid på något sätt.
I alla fall så minns jag en gång när jag skulle sova över hos henne. Av någon anledning som jag inte kommer ihåg så skulle vi båda sova på varsin madrass bredvid hennes föräldrars dubbelsäng. Kanske var vi mörkrädda eller nå för huset hade ingen brist på sovrum. Hur som helst hade vi fått denna sketch "i huvudet" och låg och och imiterade Per Oscarsson och fnittrade som bara tjejer i 11-12 års åldern kan. Vi fick några tillsägelser att vara tysta, tror ni det hjälpte? Vi fnittrade bara mer naturligtvis. Till slut brast även Small Zeros mamma ut i skratt och så småningom knoppade vi nog in.
Heder till skådespelaren Per Oscarsson som så tragiskt avlidit.
Ja du, vem kan glömma det. Vilken fin text du skriver om bl a mitt barndomshem.
SvaraRaderaStor kram till dig!
//Small zero