När jag var barn hade julskinkan en central roll och placering på julbordet. Naturligtvis hade skinkan ben så den var lite besvärlig att skära. Stor var den och lite torr i kanten. Då var naturligtvis den färdigkokta julskinkan rena rama science fiction, och mamma ugnsbakade sin skinka.
Hemma hos mig blir skinkan allt mindre för varje år som går, den har inte längre samma popularitet. En annan sak som skiljer barndomens skinka mot nutidens är fettet. Jag minns kanten jag alltid skar bort. Idag är kanten i princip obefintlig. Här kommer en bildlig jämförelse:
 |
| Skinka a lá 60-tal |
 |
| Skinka a lá -10 tal |
Men imorgon ska jag griljera julskinkan och sen äta den ljummen på bröd. Och det är lika gott som när jag var barn! Förra året kastade vår spis in handduken kvällen före julafton och vi fick klara oss utan griljering. Det gick bra det med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar