Spela kula

Nu är det länge sen jag bloggade om en dikt. Jag har tidigare berättat om en diktbok jag alltid har bredvid sängen och den plockar jag fram då och då. Ni vet ibland när allting är slit och släp, man är trött och huvudet är överfullt av trötthet och intryck, då är den bra att ta fram, för den ger en avkoppling av det bättre slaget. Boken heter "Älsklingsdikten" och är framtagen av tidningen Metro. Man bad sina läsare att skicka in sina älsklingsdikter till tidningen och man sammanförde dessa i denna bok.

Jag känner så väl igen mig i dikten, både när jag tänker på saker som hände i uppväxten och på saker som händer nu. Men varje dag är en ny dag och vi får försöka göra mera rätt idag än vi gjorde igår. Och klarar man inte det, så är det bara att börja om liksom :)

Spela kula

Vi spelade kula på torget en dag

en liten folkskolegrabb och jag

Jag hade väl hundra han hade fem

Vi spelte och han förlorade dem

Han snorade till och gav mig en blick

då visslade jag överlägset och gick

Men jag ångrade mig när jag kom till vår port

och tyckte att det var nått fult jag gjort

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans

kunde någon säga var grabben fanns

Jag skämdes. Jag tror jag skäms för det än
när jag ser dem spela kula igen

Och jag ville ge jag vet inte vad
för att en gång göra pojken glad

Men nu är han säkert en stor grov karl
som släpar och sliter - jag vet inte var

Och visste jag det förslog det ej stort
man kan aldrig ändra det fula man gjort

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar som stelnat till män