Byske

Bland det roligaste jag visste när jag var barn var när vi skulle åka till släkten i Skellefteå. På vägen dit höll mamma och pappa på att bli vansinniga, för ungefär när vi kört 2 - 3 mil började jag fråga hur länge det var kvar tills vi var framme. Tid är ju inte så lätt att förstå för ett barn. I baksätet hade man det hur bekvämt som helst, täcke och kudde tog modern med så hon kanske fick en paus i frågandet om jag kanske tog mig en tupplur. Bilbälte hade man varken i fram- eller baksätet och något fönster var ofta på glänt för att släppa ut cigarettröken som föräldrarna åstadkom. I bilradion var det Hallå trafikant.
När vi kom till Byske stannade vi alltid till och då var min lycka total! Här fanns det nämligen på ett café med MJUKGLASS! Mjukglassen hade inte ännu erövrat världen, i alla fall hade den inte kommit till vår by, det var exklusivt. Hur god denna glass var kan jag aldrig berätta för er, den måste upplevas av en 5 årig flicka från Norrbottens inland som mest smakat Konsums glasspinnar i storpack. Men den var gräddig och krämig och så där lagom mjuk och helt underbar!

Som grädde på moset så sålde man även hemmagjorda polkagrisar som man gjorde i den närliggande karamellfabriken. Här kan ni läsa om fabriken som fortfarande finns! På deras sida finns att läsa att caféet stängdes 1978. Jag minns det som om det var ett café i dåtidens teakinredning, men då, när jag var barn, hade jag mer ögon för glassen och karamellerna, jag hade ännu inte börjat bry mig om hur caféer var inredda.