Jag nästan kände tjocktröjan, galonbyxorna med hängslen och gummistövlarna på mig. Jag minns vattensamlingarna som fanns på gatan och de diken som var fyllda till brädden. Efter Badgränd (då på 70-talet var det ingen som visste att det hette Badgränd för ingen bodde på adressen) rann det en fin liten lekbar flod som vi dämde upp med snö. Oj vad kul det var!
Ständigt blötte man ner sig och modern var småarg och grälade och sa att man ju inte nödvändigtvis behövde leka där det var som blötast.
Som vuxen fick jag ju egna barn som traskade runt i galonisar och gummistövlar och som helst lekte där det var som blötast och mest lerigt. En gång fastnade den ena sonen upp till stövelskaften i lera och jag fick sonika springa hem och hämta en planka att lägga över lervällingen för att få upp honom. Stövlarna fick jag gräva upp med en spade.
Jag är lite småglad att sönernas galonistid är förbi, ständigt var dom blöta på insidan, håliga eller för små. Ofta var man på jakt efter nya galonisar. Det bästa var när man själv var i galonisåldern och traskade runt på Talvatisgatan, det var tider det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar